|
Slowman Band: Lite som att komma hem (Akkurat 2011-06-05) Foto: Helena Hjelm
Jag kan inte säga att jag direkt tror på vare sig ödet eller slumpen. Från gång till annan förefaller dock saker och ting ske bara för att de ska hända. Om någon skulle fråga Slowman hur han och jag möttes, är jag ganska säker på att han skulle skissa en lite annan bild än den jag själv skulle måla upp som svar på samma fråga. Att våra respektive minnesbilder har tagit fasta på olika detaljer i det där första mötet är egentligen ganska naturligt. Vi är ganska olika som personer. Skulle jag våga en gissning är det troligen just det som gör att unionen mellan Slowman och Kulturgärningar i Sverige fungerar som den gör.
Missförstå mig rätt. Det finns massor av saker vi delar också. Jag tror mig ha på fötter då jag säger vi har en liknande passion för musik i allmänhet och för den som skapas av Slowman och spelas av Slowman Band i synnerhet. Om jag ska välja en sak som utgör kittet som förenar Slowman och mig måste jag lyfta fram drivkraften att verkligen få något att hända.
OK, Slowman Band spelar inte de allra största ställena men vi arbetar lika metodiskt och målmedvetet med alla förberedelser som om vi gjorde det. När Slowman Band väl står på scen på Kulturhuset Bastionen i Uddevalla, Josef's House of Blues i Eskilstuna eller stora scenen på Silja Rock-kryssningen på Ålands Hav då är de verkligen där med fullt fokus på att leverera den bästa spelning de bara kan. Just där och då! Jag måste erkänna att det är en egenskap som tilltalar mig och som jag också ser i andra riktigt bra liveartister. Det skulle inte förvåna mig alls om det är just egenskapen att vara där som gjort att vi varit välkomna tillbaka på de allra flesta spelställen vi besökt.
Vi har jobbat ihop i lite drygt 2 år när det här skrivs. Vägen vi färdats på kanske inte ska beskrivas som dammig, gropig och hård men jag skulle fara med osanning om jag hävdade att den varit spikrak. Med en nästan skrämmande regelbundenhet har vi tvingats prata ihop oss, revidera vår uppfattning och positionera oss utifrån den kunskap och insikt vi vaskat fram genom en ständigt pågående omvärldsbevakning. Allt som allt har detta lett till att den verksamhet som bedrivs kring Slowman Band vuxit i både omfång som kvalitet, såväl vad gäller det musikaliska som administrationen runt omkring.
Slowman Band har precis avslutat vårsäsongens övningar och det enda sätt turnén kan beskrivas på att det har varit en helt otrolig vår som varade enda in på försommaren. Efter att grabbarna öppnat för Elliott Murphy på Kägelbanan förra hösten sa jag till dem att jag aldrig sett dem så bra förrut. Mot den bakgrunden är det extra kul, så här i efterdyningarna av avslutningen på Akkurat i söndags, kunna konstatera att Slowman Band är ett helt annat band i dag än för 7 månader sedan.
Jag vet inte hur jag på annat sätt ska beskriva det som hänt det sista halvåret annat än att har bandet vuxit minst ett par stolekar. De har utvecklats på det där sättet som bara kan komma att av spela live och vara på turné. Det verkar nästan som om det handlar om någon form av magi. Kunde någon sätta fingret på vad det handlar om, och därtill även lära sig att kontrollera eller åtminstone styra den här utvecklingens förlopp, skulle den personen snabbt bli väldigt rik. Jag ska inte på något sätt påstå att jag begriper den här processen men jag tror mig förstå att det handlar om energi och förmågan att rikta den. Det riktigt bra liveakterna förefaller mig kunna styra all sin energi utåt, mot sin publik, och låta den forma musiken de spelar till bilder och ord. Den största utmaningen kring detta är att bilderna och orden måste vara skarpa nog så att gemene man känner igen sig, samtidigt som de behöver vara tillräckligt diffusa för att låta var och en fylla i luckorna med sin egen erfarenhet och värderingar. Just den magin kan bara uppstå i interaktionen och aktiviteten som uppstår i mötet mellan band och publik hos en riktigt riktigt bra liveakt.
Under avslutningen på Akkurat var verkligen band och publik i symbios. De var ett och det som förenade dem var lite drygt två och en halvtimme och ren och skär glädje. Glädje att stå på scen. Glädjen över att sjunga med i låten man hoppades att de skulle spela eller kanske rent av bad om innan spelningen: It takes a hell of a woman. Glädjen över att komma på att man står och fånler bara för att ett band är så himla bra. För att inte tala om förvåningen över att se att det där fånleendet sitter kvar när man kommit hem och ser sig själv i hallspegeln. Vid ett flertal tillfällen den här kvällen kom jag på mig själv med att ha glömt bort att jobbade och bara stod och diggade istället. Självfallet kan jag bara tala för mig själv, men i min bok är det ganska säkra tecken på att det handlar om ett riktigt bra liveband.
Det var en minst sagt generös låtlista Slowman Band bjöd på första söndagen i juni. Första set innehöll följande 12 låtar.
Taking The Long Way Home / I'm Back / Better Believe / Take Your Time / Southside / Redhouse / Born Under A Bad Sign / Thrill Is Gone / The Silent Years / Hideaway / Rock 'n' Roll Victim / Stuck With The Blues
Den medvind som killarna skapade under första akten höll i sig och det fanns ordentligt med krut kvar till det dussin låtar som rymdes i andra set.
Don't Count Me Out / Take It Down / Soul For Rent / Steppin' Out (Here I Am) / Hell Of A Woman / Lovers In The Rain / Standing / Wind Cries Mary / Crosstown Traffic / Foxy Lady / Voodoo Child / If I Ever
Extranumren som rundade av det hela gick inte heller de av för hackor.
My Babe / Walking The Dog / Slowman
Just här och nu är jag väldigt glad och stolt över att ha fått varit med på resan där Slowman Band gått från att ha varit ett band som framförde sina låtar live till att bli en liveakt att räkna med. Som jag antydde för ett par stycken sedan är troligen bandets utveckling som är det mest magiska i allt det här.
När nätterna börjar bli längre och mörkare är det dags för oss att oss an en fullbokad höstturné. Men först ska det öppnas upp och vädras ut över sommaren samtidigt som vi på allvar börjar dra upp linjerna för höst och kommande vår. Men de planerna får vi återkomma till.
Avslutningsvis kan jag bara hoppas att Helena Hjelms bilder från Akkurat fångat energin och magin den här kvällen. Om inte får ni helt enkelt gå och se Slowman Band nästa gång de spelar nära er och uppleva kraften och energin själva. Jag hoppas att jag är på plats just den kvällen, så kan vi le ikapp.
Anders L Johansson 8/6 2011 |