|
Caj Karlsson & Johan Glössner på Big Ben 19/5 2009
Jag blir alltid lika tagen, eller hur jag nu ska uttrycka det, av att se Caj Karlsson live. Samtidigt erkänner jag bredvilligt att jag inte lyssnar särskilt mycket på hans studioalbum. Förvisso står de allihop på rad på hyllan. Från gång till annan kan jag uppleva att artister live har enormt mycket nerv och scennärvaro helt enkelt kommer till korta i studio. Det är som att det inte lyfter innan det finns en interaktion med en publik. På något sätt är det som att detta behövs för att locka fram det allra yttersta hos vissa artister. Så är till exempel fallet med Elliott Murphy och med Bruce Springsteen, enligt mitt förmenande. Jag skulle även vilja föra Caj Karlsson till denna exklusiva skara musiker: Artister som med fördel ska ses live. Ofta!
Alla som sett Caj tillsammans med Johan Glössner vet att det finns en alldeles särskild kemi mellan de här herrarna. Att de är goda vänner är en sak. Att de kan varandra utan och innan på scen är en helt annan. Det är också i det senare ledet som Caj och Johan verkligen excellerar. Ingen spelning är den andra lik. Det är riktigt svårt att sätta fingret på vad det är, men jag skulle vilja våga slutsatsen att musiken de framför blir en tredje person mellan dem, och att den får ett eget liv. Låtarna andas och lever för sig. En dag kan en låt sträckas ut och innehålla fler solon och vara i nästan 7 minuer, bara för att i nästa dag framföras på ett helt annat sätt med kanske ett enda solo och inte vara mer än 4 minuter. Som antyddes i det första stycket inbillar jag mig att publiken också har ett finger med i spelet. En riktigt bra publik utgör, som Elliott sagt det, den sista medlemmen i bandet. Publikens roll i en riktigt bra konsert ska på inget sätt underskattas.
Den andra parametern är självfallet musikern som yrkesman. Principiellt spelar det ingen roll om det är 500 eller 50 personer i publiken. Känns det rätt blir det magiskt. Tisdagen 19 maj på Big Ben var obestridligt magisk. Det var första gången på ett antal månader som Caj och Johan spelade tillsammans som duo. Jag måste också i ärlighetens namn skriva att det märktas. Inte på musiken som alltid framförs med en stor del improvisation och ett ännu större mått spelglädje. En formula som redan kunnat konstateras, inte alltid följer en given ram utan tar sin egen väg då och då. Nej, det märktes på den enorma glädje Caj och Johan uppvisade på scen. En glädje över att spela ihop igen, som duo, bara de två. En glädje över att finna ett antal trogna och lojala fans i publiken denna speciella kväll. En glädje över sakernas tillstånd, just där och då.
Det var inte på långa vägar utsålt på Big Ben den här kvällen, men det hindrade inte herrarna från Blekinge att ge mig en konsertupplevelse som definitivt kommer att rankas riktigt riktigt högt när muiskåret 2009 summeras. Det finns ett alldeles unikt band mellan Caj och Johan och jag vet med säkerhet att jag kommer att göra vad jag kan för att se dem spela ihop igen och igen och igen.
Jag hade med mig ett par goda vänner den här kvällen. Vänner som inte var insatta i Cajs musik. Jag skulle inte ens beskriva dem som verserade i den. Men efteråt var de lika tagna som jag var efter min första konsert med Caj Karlsson. Han är omedelbar. Han är fantastiskt svår att värja sig för. Han är fantastisk live!
Låtarna de framförde var följande: Resan når sitt slut / När Mona Lisa flinar / Avdelning 10 / Du får avfärda mig som tokig / Tusen tankar / Hannah / Let Me Internet You / Mörknande sol // Till barnen / Ett brev / Jag har sett dom som lever / Håll om mig / Kärleken, kärleken, kärleken / Som att sluta med napp
Den absoluta höjdpunkten för mig var "Som att sluta med napp." Jag har upprepade gånger bett Caj spela den och han har inte fullt lika många gånger lovat att göra den, för att sedan låta den falla ner i glömska och förbli ännu en låtskatt att återupptäcka. Första gången jag såg Caj var på releasepartyt för albumet När sanningar tränger sig på i november 2006. Det var en hel del saker som knäckte mig den kvällen. Dock är det två saker som jag har absolut tydligare minnen av än andra. Det första är Cajs fantastiska leverans på scen. Jag kan inte komma ihåg när jag såg en "oupptäckt" artist med en liknande scennärvaro tidigare. Det andra var just "Som att sluta med napp."
Den här tisdagen hade Caj uppenbarligen hittat skattkartan till de gamla "bortglömda" låtarna igen. Han hade uppenbarligen fått ordning på både sin kompass och färdriktning och därtill grävt lite i sin bakkatalog och funnit denna "bortglömda" juvel. Eller var han bara så fantastiskt glad över att spela med Johan igen. Jag vet inte. Jag bryr mig inte. Jag ler och njuter!
Anders L Johansson 21/5 2009 |