|
Elliotts "Birthday Show" på New Morning i Paris 14/3 2009 Foto: Pierre Lecomte
Jag känner att jag måste börja med ett litet erkännande. Min resa vad avser återupptäckten av Elliott Murphy började 2 april 2004, då jag på vinst eller förlust flög ner till Paris och såg Elliotts vårspelning på New Morning. Det visade sig enbart vara på vinst och att jag inte på något sätt ens har funderat på att se bakåt sedan dess. Elliott och det band han hade då fullkomligt slog undan fötterna på mig. Det var helt i klass med upplevelsen av Springsteen på Hovet 8 maj 1981. Sedan 2004 har jag bara bommat en spelning på New Morning, vilket var 2005 då jag istället såg Elliotts "Birthday Show" på Ancienne Belgique i Bryssel. Spelningarna på New Morning brukar alltid vara magiska upplevelser och så blev det även denna gång. Inte minst på grund av det faktum att det här var Elliotts "offciella publika" firande av sin 60-års dag.
Det här var min tredje "Birthday Show" och det kändes redan på planet ner att det skulle bli något speciellt. När Elliott fyllde 50 hade fansen skramlat ihop och gav honom en Picasso-litografi. Någon insamling hade inte genomförts till den här kvällen, men Elliott och bandet fick lämna delar av sin utrustning på New Morning för att få med sig alla presenter i minibussen hem efter spelningen.
Bandet anlände runt 17-tiden och vi som var där fick självklart hjärtliga hälsningar och följa med in för att bevittna soundcheck. Efter ca 1 h 30 minuter kom personalen och bad oss vänligen att lämna så de fick ställa i ordning de sista detaljerna. Det som särskilt gnuggades under soundcheck den här kvällen var en ny låt "What The Fuck Is Going On" och en tänkt livepremiär, "Moving Sky," från CD:n Beauregard. Den förra gjordes som första extranummer senare på kvällen, medan den senare sparades till annat tillfälle.
Någon av de 350 som var där konstaterade att de höll på i 3 h 8 minuter, och faktum är att de drog över den magiska midnattsgränsen med 15 minuter. Låtlistan kanske inte innehöll så överdrivet många överraskningar, men jag kan inte i ord beskriva intensiteten och känslan hos bandet den här kvällen: The Valley Below / O Wyoming / A Touch Of Mercy / Green River / Sonny / Pneumonia Alley / How's The Family / Razzmatazz / Canaries In The Mind / You Never Know What You're In For / Last Of The Rock Stars - Shout / Rain Rain Rain / On Elvis Presley's Birthday / A Touch Of Kindness / And General Robert E. Lee / Diamonds By The Yard // What The Fuck Is Going On / L.A Woman - Baby Please Don't Go - Spoonful - I Got My Mojo Working / Meddelande från Danny Montgomery uppläst av Gaspard Murphy / Meddelande från Kenny Margolis uppläst av Michelle Murphy / Födelsedagshälsning från Francoise Viallon-Murphy / Caught Short In The Long Run / Drive All Night / Inspelat meddelande från Ernie Brooks / You're Sixty (anpassning av klassikern Your Sixteen av Alain Chennevière) / Let It Rain // Change Will Come / Euro-Tour / Hollywood / Rock Ballad /// Anastasia (unplugged)
Ljudet var riktigt bra och ett tydligt tecken på hur viktig den här kvällen var för Elliott själv var att han kontrakterat en egen ljudtekniker istället för New Mornings egna. Mike har rattat ljudet åt Elliott ett antal gånger och senast jag var med om det var på Ancienne Belgique i Bryssel 4 oktober i fjol.
Gäster fanns det med. Gaspard Murphy hade tagit ett mini-break från sina universitetsstudier i New York och flugit hem för att fira pappas 60 års dag. Som vanligt hade far och son lite olika uppfattning om saker och ting, men det kanske beror mest på att Gaspard mer och mer framstår som heavy metal.
En kör om tre franska musiker var också där, Alain Chennevière, Christine Ridon och Laura Mayne. Är det något som jag kan tycka kunde ha ändrats den här kvällen, så måste det bli att stryka kören. Det kändes inte helt klockrent och föreföll inte repeterat, men jag kan även förstå Elliotts vilja att ha några franska musiker och vänner med på scenen just en sådan här kväll. Alain och Laura gästade som kör för övrigt även förra året på New Morning.
Musikaliskt var höjdpunkterna för mig den fantastiska versionen av "What The Fuck Is Going On." Tillsammans med "Rain, Rain, Rain" lovar det riktigt gott inför den tänkta CD:n i september. För de som hört "Rain, Rain, Rain" är de inte helt olika, lite av samma bluesaktiga gung, men "What The Fuck" har en riktigt bra text som relaterar till finanskrisen. "O Wyoming" var livepremiär för mig och en trevlig bekantskap. Måste faktiskt säga att jag tycker det är bra att några av standardlåtarna som hängt med ett tag börjar cirkuleras ut ur setlistan. "Black Crow" är förvisso ingen dålig låt, men den här kvällen kändes det helt rätt att spela något annat i dess ställe. De äldre fansen fick sin beskärda del också med en hel del låtar från 1970-talet, som "A Touch Of Mercy," "How's The Family, "Caught Short In The Long Run" samt "Hollywood" som inte kan betraktas som standard.
Jag tackade Elliott efteråt och sa "The least I could do was to show up for your Birthday Show when you attended mine." Elliott bara log och sa "Yeah, I really enjoyed that evening." Så det ser bra ut för en eller eller par riktigt intima solospelningar igen nästa år.
Avslutningsvis måste jag skriva att den absoluta höjdpunkten, för mig personligen, var att vi blev sju svenskar som åkte ner och såg Elliotts "Birthday Show" i Paris. Thomas och Anders som inte sett Elliott i Europa tidigare var helt tagna efteråt och konstaterade leende att det här, det måste man göra om. Det är för tidigt att uttala sig om några tendenser eller trendbrott, men en tanke är uppenbar: Fortsätter det på det här sättet kanske Kulturgärningar i Sverige får utöka sin verksamhet och börja arrangera gruppresor till valda Elliott Murphy spelningar i Europa också !?!?
Anders L Johansson 17/3 2009 |