kulturgarningar.se

Kulturgärningar i Sverige

Hem Kommande evenemang Tidigare evenemang Press & Info Historik Kontakt

Nyheter

I våras släppte Elliott Murphy den minst sagt kriktikerrosade EP:n, Intime, och med den och framgångsrika duo-spelningar i våras och ett par succébetonade kvällar ombord på Ångfartyget S/S Blidösund i somras i ryggen återvänder Murphy nu till Stockholm och för 6:e året (!) i rad dukar han upp sin årliga och för Stockholm helt unika Piano Show. Foto: Alicia L Stolpe

Tillsammans med sina ytterst kompetenta kompmusiker i The Normandy All Stars intar Elliott Kägelbanan den 17:e oktober. Precis som i fjol sparkas den här helkvällen av högkvalitativ musik i gång av Basse Wickman som inleder det hela med ett solo-set fyllt till bredden av värme, närhet och nerv. Biljetter finns att köpa här.

Den 10:e mars släpper Elliott Murphy en EP, Intime, med fem nya låtar: "Benedict's Blues," "Sweet Honky Tonk," "Blissed Out in the Land of Nod," "The Land That Time Forgot" samt "Every Little Star." Vårt förhandsex har snurrat ett tag på kontoret nu och vi måste skriva att vi tycker att de här låtarna är riktigt spännande och intressanta. Det låter fräscht och nytt. Det låter som Elliott Murphy men samtidigt inte som något annat han har gjort. Foto: Françoise Viallon-Murphy

Så här skriver Elliott om Intime på sin egen hemsida. "Intime is five-song collection of intimate songs recently written and recorded by Elliott Murphy in Paris. The songs were inspired as he sat at his kitchen table looking at the vacant window across the street on Rue Beauregard. Produced and by his son Gaspard Murphy and featuring Olivier Durand on guitar along with Laurent Pardo (bass) and Alan Fatras (drums). There is a 21:st Century spirutal theme throughout the collection with a production style that is both modern and traditional at the same time, unlike anything Elliott has previously released Intime is a very powerful and personal collection of recordings which demand ... intimacy." Den nya EP:n släpps som sagt den 10:e mars men redan nu går det att förhandsbeställa den via shoppen på Elliotts hemsida.

Efter att ha agerat succébetonad Support Act åt Elliott Murphy och Olivier Durand på en handfull spelningar i våras och nu senast i början av november på Kägelbanan har vi åter möjligheten att se Basse Wickman under en helkväll helt i egen regi. Foto: Annika Lundvall

Måndagen den 25:e november kl 20:00 hittar vi honom i full frihet i källaren på The Big Ben på Folkungagatan 97 på Södermalm i Stockholm.

Lördagen den 2:a november kommer ju The Normandy All Stars till Stockholm för att kompa Elliott Murphy. Men precis som förra året stannar Olivier, Alan och Laurent kvar i Stockholm och gör en spelning i eget namn på The Big Ben den 4:e. Och inte nog med det, till måndagsspelningen på The Big Ben är det fri entré.

Den här gången är vi på Kulturgärningar i Sverige extra glada att grabbarna stannar över helgen då deras första fullängdare, Fortyfive, lämnas till presseriet i dagarna. Albumet innehåller 11 egna originallåtar: "Yesterday," "J'ai Envie," "Peace of Mind," "How Does It Feel?," "Fortyfive," "Baby Blue and Mister Moonlight," "Perdu a L'Est," "Where Am I ?," "Fortress," "Letter To You," "Enjoy Your Stay" samt Elliott Murphys klassiker "Rock Ballad." Vi hade förmånen att få lyssna på beta-mixarna i anslutning till vårens duo-turné och vi kan inte göra annat än att stilla konstatera att det låter tokbra. Killarna hoppas få fram plattor så att de kan ta med sig ett gäng upp vilket i så fall skulle innebära att spelningen på The Big Ben blir ett riktigt releaseparty.

Med drygt tre veckor kvar till The Fifth Annual Stockholm Piano Show med Elliott Murphy har vi fått affischerna från vårt favorittryckeri i Fruängen. Vi kliar oss fortfarande i huvudet över att det hunnit blir fem (!) Piano Shows med tanke på hur de kom till. Foto: Sofia Blomgren

Den 2:a november på Kägelbanan kommer att bli en kväll fylld till bredden av jubileumsfirande. Det är den 10:e spelningen Elliott gör i Sverige i år. Det är det 35:e spelningen han gör tillsammans med Kulturgärningar i Sverige. Det är också 3:e året på raken som han gör alla tre formaten - solo, duo och band - i Stockholm. Hur speciellt det är kanske framgår av att han inte ens gör det i sin hemstad Paris. Och hur firar vi alla dessa jubileum på bästa sätt? Vi låter självklart Basse Wickman öppna kvällen med ett kortare akustiskt set. Vi har sagt det förr, och vi menar det varje gång vi säger det. Det här är en kväll man inte vill bomma om man gillar Elliott Murphy. Biljetter finns att köpa här.

Vad gör man om man bor i El Dorado Hills i Californien och gillar Elliott Murphy men aldrig sett honom live ?? Man startar en radiostation på internet som bara spelar Elliott Murphys musik dygnet runt, så klart !! Rick Cesario har varit ett fan av Elliotts musik sedan debuten då han köpte Aquashow i anslutning till att den släpptes 1973 och driver sedan en tid tillbaka ALL ELLIOTT MURPHY RADIO som ligger på Shoutcast. Foto: Sofia Blomgren

I anslutning till spelningarna på Ångfartyget S/S Blidösund nyligen berättade Elliott att han kommer att förse Rick med en del udda och sällsynta inspelningar. I meningen efter bad han oss att ta kontakt med Rick för att se om vi kunde hjälpa honom på något sätt. Det här är verkligen en internetradiostation som varje Elliott Murphy-fans bör ha stenkoll på. Rattar in ALL ELLIOTT MURPHY RADIO gör ni HÄR.

Det var en minst sagt nöjd Elliott Murphy som i dag återvände till Paris efter sina två kvällar ombord på Ångfartyget S/S Blidösund i veckan. Att beskriva dessa bägge turer som något annat än succébetonade vore ett understatement. Mot slutet av torsdagens spelning anförtrodde Elliott oss med en liten hemlighet. Han gör så många spelningar varje år att han inte kommer ihåg alla, men spelningarna ombord på Blidan tänker han på hela året runt. Behöver det ens skrivas att han hoppas på att få komma tillbaka även nästa sommar!? Foto: Sofia Blomgren

Att de här spelningarna verkligen är speciella för Murphy framgår med all önskvärd tydlighet av setistorna. Låtar han inte spelat på fem eller tio år dyker upp som självklarheter och låter som han spelar dem åtta dagar i veckan. Det här året var absolut inget undantag. Bland de mer obskyra låtvalen måste vi uppmärksamma "Well Intentioned Pedestrians," "Small Room," "Everybody Knows (Niagara Falls)," "How's The Family," "Rich Girls," "Navy Blue," "Is Fellini Really Dead?" samt "Wild Horses" med ett spontant gästspel av Basse Wickman på sång.

Meddelanden

Jag kan inte säga att jag direkt tror på vare sig ödet eller slumpen. Från gång till annan förefaller dock saker och ting ske bara för att de ska hända. Om någon skulle fråga Slowman hur han och jag möttes, är jag ganska säker på att han skulle skissa en lite annan bild än den jag själv skulle måla upp som svar på samma fråga. Att våra respektive minnesbilder har tagit fasta på olika detaljer i det där första mötet är egentligen ganska naturligt. Vi är ganska olika som personer. Skulle jag våga en gissning är det troligen just det som gör att unionen mellan Slowman och Kulturgärningar i Sverige fungerar som den gör.

Missförstå mig rätt. Det finns massor av saker vi delar också. Jag tror mig ha på fötter då jag säger vi har en liknande passion för musik i allmänhet och för den som skapas av Slowman och spelas av Slowman Band i synnerhet. Om jag ska välja en sak som utgör kittet som förenar Slowman och mig måste jag lyfta fram drivkraften att verkligen få något att hända.

OK, Slowman Band spelar inte de allra största ställena men vi arbetar lika metodiskt och målmedvetet med alla förberedelser som om vi gjorde det. När Slowman Band väl står på scen på Kulturhuset Bastionen i Uddevalla, Josef's House of Blues i Eskilstuna eller stora scenen på Silja Rock-kryssningen på Ålands Hav då är de verkligen där med fullt fokus på att leverera den bästa spelning de bara kan. Just där och då! Jag måste erkänna att det är en egenskap som tilltalar mig och som jag också ser i andra riktigt bra liveartister. Det skulle inte förvåna mig alls om det är just egenskapen att vara där som gjort att vi varit välkomna tillbaka på de allra flesta spelställen vi besökt.

Vi har jobbat ihop i lite drygt 2 år när det här skrivs. Vägen vi färdats på kanske inte ska beskrivas som dammig, gropig och hård men jag skulle fara med osanning om jag hävdade att den varit spikrak. Med en nästan skrämmande regelbundenhet har vi tvingats prata ihop oss, revidera vår uppfattning och positionera oss utifrån den kunskap och insikt vi vaskat fram genom en ständigt pågående omvärldsbevakning. Allt som allt har detta lett till att den verksamhet som bedrivs kring Slowman Band vuxit i både omfång som kvalitet, såväl vad gäller det musikaliska som administrationen runt omkring.

Slowman Band har precis avslutat vårsäsongens övningar och det enda sätt turnén kan beskrivas på att det har varit en helt otrolig vår som varade enda in på försommaren. Efter att grabbarna öppnat för Elliott Murphy på Kägelbanan förra hösten sa jag till dem att jag aldrig sett dem så bra förrut. Mot den bakgrunden är det extra kul, så här i efterdyningarna av avslutningen på Akkurat i söndags, kunna konstatera att Slowman Band är ett helt annat band i dag än för 7 månader sedan.

Jag vet inte hur jag på annat sätt ska beskriva det som hänt det sista halvåret annat än att har bandet vuxit minst ett par stolekar. De har utvecklats på det där sättet som bara kan komma att av spela live och vara på turné. Det verkar nästan som om det handlar om någon form av magi. Kunde någon sätta fingret på vad det handlar om, och därtill även lära sig att kontrollera eller åtminstone styra den här utvecklingens förlopp, skulle den personen snabbt bli väldigt rik. Jag ska inte på något sätt påstå att jag begriper den här processen men jag tror mig förstå att det handlar om energi och förmågan att rikta den. Det riktigt bra liveakterna förefaller mig kunna styra all sin energi utåt, mot sin publik, och låta den forma musiken de spelar till bilder och ord. Den största utmaningen kring detta är att bilderna och orden måste vara skarpa nog så att gemene man känner igen sig, samtidigt som de behöver vara tillräckligt diffusa för att låta var och en fylla i luckorna med sin egen erfarenhet och värderingar. Just den magin kan bara uppstå i interaktionen och aktiviteten som uppstår i mötet mellan band och publik hos en riktigt riktigt bra liveakt.

Under avslutningen på Akkurat var verkligen band och publik i symbios. De var ett och det som förenade dem var lite drygt två och en halvtimme och ren och skär glädje. Glädje att stå på scen. Glädjen över att sjunga med i låten man hoppades att de skulle spela eller kanske rent av bad om innan spelningen: It takes a hell of a woman. Glädjen över att komma på att man står och fånler bara för att ett band är så himla bra. För att inte tala om förvåningen över att se att det där fånleendet sitter kvar när man kommit hem och ser sig själv i hallspegeln. Vid ett flertal tillfällen den här kvällen kom jag på mig själv med att ha glömt bort att jobbade och bara stod och diggade istället. Självfallet kan jag bara tala för mig själv, men i min bok är det ganska säkra tecken på att det handlar om ett riktigt bra liveband.

Det var en minst sagt generös låtlista Slowman Band bjöd på första söndagen i juni. Första set innehöll följande 12 låtar.

Taking The Long Way Home / I'm Back / Better Believe / Take Your Time / Southside / Redhouse / Born Under A Bad Sign / Thrill Is Gone / The Silent Years / Hideaway / Rock 'n' Roll Victim / Stuck With The Blues

Den medvind som killarna skapade under första akten höll i sig och det fanns ordentligt med krut kvar till det dussin låtar som rymdes i andra set.

Don't Count Me Out / Take It Down / Soul For Rent / Steppin' Out (Here I Am) / Hell Of A Woman / Lovers In The Rain / Standing / Wind Cries Mary / Crosstown Traffic / Foxy Lady / Voodoo Child / If I Ever

Extranumren som rundade av det hela gick inte heller de av för hackor.

My Babe / Walking The Dog / Slowman

Just här och nu är jag väldigt glad och stolt över att ha fått varit med på resan där Slowman Band gått från att ha varit ett band som framförde sina låtar live till att bli en liveakt att räkna med. Som jag antydde för ett par stycken sedan är troligen bandets utveckling som är det mest magiska i allt det här.

När nätterna börjar bli längre och mörkare är det dags för oss att oss an en fullbokad höstturné. Men först ska det öppnas upp och vädras ut över sommaren samtidigt som vi på allvar börjar dra upp linjerna för höst och kommande vår. Men de planerna får vi återkomma till.

Avslutningsvis kan jag bara hoppas att Helena Hjelms bilder från Akkurat fångat energin och magin den här kvällen. Om inte får ni helt enkelt gå och se Slowman Band nästa gång de spelar nära er och uppleva kraften och energin själva. Jag hoppas att jag är på plats just den kvällen, så kan vi le ikapp.

Anders L Johansson 8/6 2011